Jag har fått tillåtelse att kopiera ett blogginlägg som handlar om föråldrade träningsmetoder som INTE lämpar sig för någon hund, aldra minst en så stolt ras som Pinschern. Jag vill med detta inlägg ge dig som läser, möjlighet att se baksidan av "träningmetoder som gör ont för både hund och ägare."
Hundträning ska vara roligt! När man talar om hunduppfostran så brukar jag jämföra det med barnuppfostran. Ibland behöver hunden/barnet en tillrättavisning, men det ska ske med respekt. Ställ dig alltid frågan "Känns det här rätt" - om du får rådet att trycka ner, daska till eller rycka med koppel ska du dra öronen åt dig - dessa metoder är föråldrade och kommer bara göra dig och din hund olycklig. Känner du dig osäker, fråga din uppfödare om råd!
TACK Josefine att jag fick använda din text. STARKT av dig att våga skriva och berätta om det många inte vågar.
© Text och bilder, Jossan Hellekant,
Egen hemsida
”Kopplet måste vara stumt, ett läderkoppel är lite elastiskt så det ger inte samma effekt”.
Ett halsband i kedja skulle jag ha, med mellanstora länkar. Det skulle kunna nypa till ordentligt i nackskinnet när man snärtade till med det stumma kopplet. Det var en liten pinschertik jag hade i kopplet. Endast 7 månader gammal var hon. Två eller tre ryck skulle lösa alla våra problem med koppelpromenaden. Mer än så skulle inte behövas för att min lilla pinscher skulle förstå att man snällt skulle gå bredvid matte.
Vi fick först hålla i varandras koppel och träna in en riktigt bra snärt innan vi applicerade det i strypkedjan på våra hundar. Det måste ju ge effekt med en gång. Promenaden börjar, min lilla unghund svassar glatt framåt och jag gör som jag blivit tillsagd och snärtar till ordentligt. Hon skriker till av förvåning och smärta och mitt hjärta fryser till is. En tanke blixtrar förbi. ”Ska de verkligen vara så här? Det känns så fruktansvärt fel”. Vår tränare hade dock förklarat med fullt logiska argument varför detta var det bästa sättet och då måste det ju vara så. Han kan ju.
”Tryck ner hunden. Försöker hon bita tillbaks så ta på dig ett par handskar. Du får inte ge dig”
Hunden skulle förstå när den gjort fel. Detta kunde man enkelt tala om för den genom att på det helt naturliga vargspråket se till att hunden la sig på rygg framför dina fötter. Den ultimata underkastelsen. Detta skulle man inte heller behöva göra fler än två eller tre gånger, för hunden skulle då förstå vad man ville. Dock gällde det att man fullföljde det på rätt vis, annars skulle hunden inse att man kan smita ifrån och då hade man förlorat den viktiga kampen. Man fick aldrig ge sig. Hunden skulle tryckas ner, ge upp och ligga avslappnad på rygg innan man fick klappa den lugnt och låta den gå. Detta skulle visa vem som bestämde på riktigt vargaspråk och hindra hunden från att hitta på vidare dumheter.
En hund är en hund, hur mycket man än vill prata och låtsas som om de förstår vad man säger så är det ett djur som maximalt kan uppnå en 2-årings intellekt. Optimal inlärning måste ske genom att hunden själv vill lära sig. Ibland måste man lura hunden till att vilja lära sig och ibland går det mer av sig själv. Detta är till stor del rasbetingat. Även om en hund är en hund så finns det stora, framför allt rasbetingade, skillnader i hur de hanterar retningar, flocken och övriga människor. En specifik ras är framavlad för ett ändamål och förväntas (förväntades?) därigenom att agera på ett specifikt sätt i en specifik situation. En vallhund t.ex. måste ha ett otroligt mod för att kunna röra sig runt springande klövar och hovar och nagga dem i hasorna men får dock aldrig bita så pass hårt att det skadar boskapen. En vallhund som inte klarar detta är en dålig vallhund och dess gener kommer inte avlas vidare på.
En pinscher då. Inlägget handlade ju från början om en pinscher. Vad är det för sorts hund? Jo, en pinscher är en av fyra raser som genetiskt sett ligger närmast hundens urfader, vargen. Vad betyder detta? Det kan betyda tusen olika saker, informationen i generna är oändligt stor och bara en liten förändring kan ge otroligt stora skillnader i fenotypen (hundens utseende och beteende). Dock kan man med sina ögon och lite tankeverksamhet kanske luska lite på vad detta kan tänkas betyda för just vår ras.
En pinscher är från början en gårdshund som var van att sköta sig själv, vakta reviret från främlingar samt ta död på skadedjur. Den måste vara modig, ha ”killer instinct”, arbeta på egen hand samt en stark känsla av den egna flocken. Det finns dokumentation om att pinschern och dess kusin schnauzern skulle vara i direkt nedstigande led besläktad med urhunden som spred sig över Europa i början på hundens tidsålder. Mycket av urhundens mentalitet finns bevisligen kvar i dagens pinscher och då är det kanske inte så långt till att påstå att det är i just mentaliteten de större likheterna med vargen finns.
Vi har alltså en självständig ras, som dessutom kanske inte har lika god förmåga (eller intresse av) att läsa av människor samt att den har en instinkt som säger till den att aldrig ge sig när den går in i kamp. Om vi nu går tillbaks till början av inlägget och lägger ihop pinscherns egenskaper som hund och de träningsmetoder jag blev lärd att utföra på min hund, hur mycket skulle kunna gå fel här? När en hund som, inte är avlad att samarbeta med människor och som aldrig ger sig i kamp samt har svårare att tolka mänskliga signaler, blir behandlad på det viset, tror du att detta ökar pinscherns förståelse och tillit till människor? Vi kan väl alla vara överens om att ett harmoniskt förhållande bygger på trygghet och tillit och att dessa två grundläggande delar i en välmående flock sätts på prov om plötsligt en flockmedlem börjar nypas, gå i kamp (vilket man gör när man med våld trycker ner en pinscher) och orsakar annat för flockmedlemmarna oprovocerat obehag.
Det är så lätt att falla i fällan med hundtränare som verkar kunna sin sak och som dessutom kan argumentera för sina metoder. Jag har varit där och jag kan bara beklaga. Det finns nog inget som hade kunnat göra saken annorlunda för jag var inte tillräckligt säker på min sak för att säga emot min auktoritära tränare. Det enda jag kan göra är att sprida min berättelse och försöka påverka andra nyblivna pinscherägare att inte göra om samma misstag som jag.
Hon var 7 månader. 7 månader. Då är man fortfarande valp, otroligt känslig för omgivningen och det är här som tryggheten och tilliten ska näras som mest. Hur kunde då jag, som skulle vara tryggheten i hennes liv, behandla henne på detta fruktansvärda sätt. Jag har så länge skämts över detta, men har som jag tidigare nämnde kommit fram till att jag faktiskt inte hade kunnat göra något åt det. Man är så lättövertalad när man inte kan. Man saknar kunskapen till kritiskt tänkande i området och tror på allt som gurun framför en säger.
Hundträning ska vara roligt! När man talar om hunduppfostran så brukar jag jämföra det med barnuppfostran. Ibland behöver hunden/barnet en tillrättavisning, men det ska ske med respekt. Ställ dig alltid frågan "Känns det här rätt" - om du får rådet att trycka ner, daska till eller rycka med koppel ska du dra öronen åt dig - dessa metoder är föråldrade och kommer bara göra dig och din hund olycklig. Känner du dig osäker, fråga din uppfödare om råd!
TACK Josefine att jag fick använda din text. STARKT av dig att våga skriva och berätta om det många inte vågar.
© Text och bilder, Jossan Hellekant,
Egen hemsida
”Kopplet måste vara stumt, ett läderkoppel är lite elastiskt så det ger inte samma effekt”.
Ett halsband i kedja skulle jag ha, med mellanstora länkar. Det skulle kunna nypa till ordentligt i nackskinnet när man snärtade till med det stumma kopplet. Det var en liten pinschertik jag hade i kopplet. Endast 7 månader gammal var hon. Två eller tre ryck skulle lösa alla våra problem med koppelpromenaden. Mer än så skulle inte behövas för att min lilla pinscher skulle förstå att man snällt skulle gå bredvid matte.
Vi fick först hålla i varandras koppel och träna in en riktigt bra snärt innan vi applicerade det i strypkedjan på våra hundar. Det måste ju ge effekt med en gång. Promenaden börjar, min lilla unghund svassar glatt framåt och jag gör som jag blivit tillsagd och snärtar till ordentligt. Hon skriker till av förvåning och smärta och mitt hjärta fryser till is. En tanke blixtrar förbi. ”Ska de verkligen vara så här? Det känns så fruktansvärt fel”. Vår tränare hade dock förklarat med fullt logiska argument varför detta var det bästa sättet och då måste det ju vara så. Han kan ju.
”Tryck ner hunden. Försöker hon bita tillbaks så ta på dig ett par handskar. Du får inte ge dig”
Hunden skulle förstå när den gjort fel. Detta kunde man enkelt tala om för den genom att på det helt naturliga vargspråket se till att hunden la sig på rygg framför dina fötter. Den ultimata underkastelsen. Detta skulle man inte heller behöva göra fler än två eller tre gånger, för hunden skulle då förstå vad man ville. Dock gällde det att man fullföljde det på rätt vis, annars skulle hunden inse att man kan smita ifrån och då hade man förlorat den viktiga kampen. Man fick aldrig ge sig. Hunden skulle tryckas ner, ge upp och ligga avslappnad på rygg innan man fick klappa den lugnt och låta den gå. Detta skulle visa vem som bestämde på riktigt vargaspråk och hindra hunden från att hitta på vidare dumheter.
Dessa händelser har länge gnagt i mitt huvud. Det var snart 4 år sedan och det har tagit lång tid innan jag känt mig mogen för att dela med mig av detta, trots att det egentligen borde ha spridits bland hundägare/pinscherägare för länge sedan. Jag är långt ifrån ensam om att ha utsatt sin hund för dessa metoder och långt ifrån ensam om att ha sett sin hund bli mer och mer osäker, opålitlig och stressad p.g.a. dessa offensiva handlingar. Jag ser mig själv som en öppen människa som sällan dömer andra utan att ha ordentligt på benen. Jag anser att det finns många olika träningsmetoder som säkerligen alla fungerar olika bra på olika typer av hundar, både ras- och individbaserat.
Dock har jag efter mina erfarenheter och mycket kusnapssökning om just min ras, pinscher, förstått vad det egentligen var jag höll på med under hundkurserna med min 7 månader gamla pinschervalp. Jag mår illa när jag skriver om det, jag mår illa när jag tänker på det och det knyter sig i både hjärta och mage när jag tänker på vad jag av ren okunskap och blåögdhet utsatte min stora kärlek för och hur det hela sedan 1,5 år senare slutade. Nu tror jag inte detta tragiska slut enbart berodde på hur jag lärde mig hantera vardagslydnaden, utan till stor del faktiskt berodde på fruktansvärt dåliga mentalitet. En bror avlivad p.g.a. åtskilliga bett och en som en dag plötsligt i hallen åsamkade sin matte 80 hugg (enligt kirurg), totalförstörda armar och ben samt köttslamsor på hela undervåningen. En del kallar det för rage.
Hade jag med dagens kunskaper åter besökt kenneln så hade jag noterat alla varningsklockor som ringde, så som att hanen som hängde som en galning i kopplet inte fick släppas lös i den inhägnade trädgården när vi var där, som att hundarna enbart användes som vakthundar samt att ingen hälsotestats trots att detta var tredje kullen på samma föräldradjur. Så bra gener var det definitivt inte, men jag tror helt klart att jag definitivt gjort det svårare för henne att hantera livet.
En hund är en hund, hur mycket man än vill prata och låtsas som om de förstår vad man säger så är det ett djur som maximalt kan uppnå en 2-årings intellekt. Optimal inlärning måste ske genom att hunden själv vill lära sig. Ibland måste man lura hunden till att vilja lära sig och ibland går det mer av sig själv. Detta är till stor del rasbetingat. Även om en hund är en hund så finns det stora, framför allt rasbetingade, skillnader i hur de hanterar retningar, flocken och övriga människor. En specifik ras är framavlad för ett ändamål och förväntas (förväntades?) därigenom att agera på ett specifikt sätt i en specifik situation. En vallhund t.ex. måste ha ett otroligt mod för att kunna röra sig runt springande klövar och hovar och nagga dem i hasorna men får dock aldrig bita så pass hårt att det skadar boskapen. En vallhund som inte klarar detta är en dålig vallhund och dess gener kommer inte avlas vidare på.
En pinscher då. Inlägget handlade ju från början om en pinscher. Vad är det för sorts hund? Jo, en pinscher är en av fyra raser som genetiskt sett ligger närmast hundens urfader, vargen. Vad betyder detta? Det kan betyda tusen olika saker, informationen i generna är oändligt stor och bara en liten förändring kan ge otroligt stora skillnader i fenotypen (hundens utseende och beteende). Dock kan man med sina ögon och lite tankeverksamhet kanske luska lite på vad detta kan tänkas betyda för just vår ras.
En pinscher är från början en gårdshund som var van att sköta sig själv, vakta reviret från främlingar samt ta död på skadedjur. Den måste vara modig, ha ”killer instinct”, arbeta på egen hand samt en stark känsla av den egna flocken. Det finns dokumentation om att pinschern och dess kusin schnauzern skulle vara i direkt nedstigande led besläktad med urhunden som spred sig över Europa i början på hundens tidsålder. Mycket av urhundens mentalitet finns bevisligen kvar i dagens pinscher och då är det kanske inte så långt till att påstå att det är i just mentaliteten de större likheterna med vargen finns.
Vi har alltså en självständig ras, som dessutom kanske inte har lika god förmåga (eller intresse av) att läsa av människor samt att den har en instinkt som säger till den att aldrig ge sig när den går in i kamp. Om vi nu går tillbaks till början av inlägget och lägger ihop pinscherns egenskaper som hund och de träningsmetoder jag blev lärd att utföra på min hund, hur mycket skulle kunna gå fel här? När en hund som, inte är avlad att samarbeta med människor och som aldrig ger sig i kamp samt har svårare att tolka mänskliga signaler, blir behandlad på det viset, tror du att detta ökar pinscherns förståelse och tillit till människor? Vi kan väl alla vara överens om att ett harmoniskt förhållande bygger på trygghet och tillit och att dessa två grundläggande delar i en välmående flock sätts på prov om plötsligt en flockmedlem börjar nypas, gå i kamp (vilket man gör när man med våld trycker ner en pinscher) och orsakar annat för flockmedlemmarna oprovocerat obehag.
Det är så lätt att falla i fällan med hundtränare som verkar kunna sin sak och som dessutom kan argumentera för sina metoder. Jag har varit där och jag kan bara beklaga. Det finns nog inget som hade kunnat göra saken annorlunda för jag var inte tillräckligt säker på min sak för att säga emot min auktoritära tränare. Det enda jag kan göra är att sprida min berättelse och försöka påverka andra nyblivna pinscherägare att inte göra om samma misstag som jag.
Hon var 7 månader. 7 månader. Då är man fortfarande valp, otroligt känslig för omgivningen och det är här som tryggheten och tilliten ska näras som mest. Hur kunde då jag, som skulle vara tryggheten i hennes liv, behandla henne på detta fruktansvärda sätt. Jag har så länge skämts över detta, men har som jag tidigare nämnde kommit fram till att jag faktiskt inte hade kunnat göra något åt det. Man är så lättövertalad när man inte kan. Man saknar kunskapen till kritiskt tänkande i området och tror på allt som gurun framför en säger.
Om du är förstagångsägare av en pinscher. Gör inte om vad jag gjorde. Du kommer ångra dig för alltid. Jag förlorade min bästa vän.
Inga kommentarer:
Nya kommentarer är inte tillåtna.